Majas berättelse

Mamman var extremt kontrollerande, oförutsägbar och bestraffande mot Maja, som inte fick bestämma vem hon ville leka med eller vilka kläder hon ville ha på sig. Hon kunde inte heller räkna med lugn och ro i skolan eftersom mamman plötsligt dök upp och tog hem Maja.

När Maja var 10 år flyttade hennes pappa från gården under några månader och det var en jobbig tid för Maja. Pappan återvände och de fyra bodde kvar tills Maja var 11 år gammal.
Eftersom saker och ting fortsatte att gå mycket dåligt försökte både faderns och moderns familj hjälpa till. Mamman fördes fysiskt bort från huset och fick höra av polisen att hon inte fick vara där. Samtidigt fördes Maja och hennes bror till sina morföräldrar. Detta var mycket skrämmande för Maja eftersom hennes mamma hade sagt till Maja att hennes morföräldrar var farliga, så hon hade inte haft möjlighet att lära känna dem tidigare.

Tiden efter det var svår

Hennes pappa krockade med en traktor och kort därefter drabbades han också av njursjukdom. Detta innebar att Maja blev ”mamma” på gården och nu fick ta hand om både sin pappa och sin bror, samt sin egen skola och häst.

Majas mamma ville inte bli inlagd på sjukhus och fortsatte att dyka upp på gården tills hon fick besöksförbud.
Ingen på Majas skola märkte att något hade förändrats för Maja, eftersom hennes mamma fortfarande dök upp där. Maja arbetade så hårt hon kunde på gården, och när hon var i skolan var hon rädd. Pressen på den unga flickan växte och växte och plötsligt i 9:e klass upplevde hon en inre oro. Hennes sömnlöshet och ångest ökade och situationen eskalerade. När Maja var 13 år gammal utlöstes den stora reaktionen. Maja bröt ihop i gråt och kunde inte sluta igen.

Under de kommande fem åren bollades Maja runt mellan olika institutioner och var inlagd på psykiatriska sjukhus vid flera tillfällen. Maja var olycklig, otrygg och rädd och fylldes med mer och mer medicinering.

Maja bryts sakta ner och det gör även hennes kropp. Ingen reagerade på att Maja visade rädsla för sina medboende som liksom hennes mamma led av schizofreni och ingen reagerade när Maja blev inkontinent och fick bära blöja och hamnade ihopkrupen under sin säng i fosterställning.
Vid den tidpunkten tänkte Maja inte en enda självständig tanke.
Hon var helt apatisk och resignerad.

Majas mormor och morfar hade följt Maja och var djupt frustrerade över hennes tillstånd. Från 16 års ålder bad de kommunen om att få ta hem Maja så att de kunde undervisa henne i hemmet. Kommunen ville dock inte bevilja detta. Maja kämpar fortfarande på grund av för mycket stress och det frustrerar hennes farföräldrar, men eftersom Maja nu är 19 år och myndig bestämmer de sig för att försöka ta hem henne så att Maja kan få ordning på sitt liv igen.

I dagsläget är Majas allmäntillstånd mycket dåligt, både kognitivt och fysiskt. Hon kan inte göra någonting själv, inte ens äta eller gå på toaletten. Hennes mor- och farföräldrar finns hela tiden i hennes närhet och hjälper henne med allt.

Maja blir långsamt bättre på farföräldrarnas gård. Hon kryper runt på alla fyra när hon måste förflytta sig och morföräldrarna stöttar henne på alla sätt med ett enda mål:
Maja måste få uppleva att livet kan vara trevligt.

Mor- och farföräldrarna gör en stor insats.

När Maja är runt 18 år gammal avlider Majas mamma i aggressiv tarmcancer. Maja besöker henne en sista gång på hospice efter att inte ha träffats på många år. Vid den tidpunkten sitter Maja själv i rullstol och har ingen kraft att göra något annat än att bara vara. Det var en svår upplevelse att se sin egen mamma på det sättet.

Idag har Maja kontakt med sin pappa och bror och har utvecklats till en riktig ”handy-woman”. Hon berättar stolt om allt som hennes farfar lärde henne om att såga, bygga, måla och svetsa när de tillsammans gick till hans verkstad på farföräldrarnas gård.
Maja har en egen lägenhet, men tillbringar fortfarande mycket tid på rehabiliteringen och med sin älskade hund Karlo.

Barndomen och tiden på HVB-hem och inom psykiatrin har satt sina spår i Maja

Att Maja växte upp med sin mammas psykiska sjukdom är anledningen till att hon nu lever med kronisk PTSD.
Maja säger: ”Jag är inte rädd för min mamma längre nu när hon är död, men jag är rädd för dem som ser ut som hon”.

När Maja bröt ihop vid 13 års ålder hade hon aldrig lärt sig att sätta ord på sina känslor, hon kunde inte säga: ”Jag är ledsen för att..."

”Jag behövde lugn, omsorg och närvaro - inget annat - men jag fick allt annat än det”, säger hon utan att tveka under vår intervju med henne.

Maja arbetar fortfarande för att bli av med, eller åtminstone minimera, de fysiska skador som sex år på HVB-hem och inom psykiatrisk vård har orsakat. Inaktiviteten och den dåliga blodcirkulationen har lett till att hon delvis förlorat rörligheten i båda benen, och rehabiliteringen fortsätter i hopp om att hon ska bli frisk. Dessutom lider hon för närvarande av skolios, som är en sidokrökning av ryggraden.

På Majas armar finns synliga ärr från den tid då Maja var inlagd på sjukhus och bet sig själv i ett försök att finna tröst.

På ett positivt sätt har Maja lärt sig att man inte ska dölja sina begränsningar för omvärlden. Att hon måste kunna vara ärlig och att människor kan acceptera henne trots hennes PTSD utan att behöva ”fixa” henne. Hon hanterar den delen själv, för som hon säger:

”Det vi rymmer lär vi oss att hantera. Det vi inte kan hantera lär vi oss aldrig att hantera.
Om man kan lära sig att arbeta med sin PTSD är det en resurs."

Maja nämner också att det för henne är stor skillnad mellan att ”klaga” och att tala om att ”situationen är mycket svår”. Hon och hennes morföräldrar kämpade i flera år för att få hjälp från kommunen, men det tog mycket energi och de insåg att de inte kunde göra det ensamma.

”Räck alltid ut handen till andra när något är för svårt. Det är inte alltid klokt att göra jobbet på egen hand”.

Majas personliga erfarenhet av PTSD

Vi frågade Maja hur hon lever med PTSD och vad hon har för erfarenheter.
Hon svarar på alla frågor mycket kompetent och samtidigt på ett mycket livfullt sätt.

"När man lider av PTSD handlar det om att känna sig trygg i osäkra situationer. Det kan vara vissa situationer, ljud eller lukter som utlöser min PTSD. Jag kan till exempel få symtom när jag hör någon höja rösten eller skrika, om jag ser en gulfärgad Peugeot eller röda byxor och sedan lukten av gris.
Jag har varit rädd för män eftersom jag har haft dåliga upplevelser på vissa HVB-hem, och min pappas återkommande sjukdom kan utlösa mekanismer som säger att jag ska hjälpa honom.
Om jag går på en restaurang där allt är fint uppdukat eller alla är uppklädda så associerar jag det till min mammas kontroll, där allt ska vara så fint.
Ja... alla de här exemplen är saker som jag förknippar med mitt förflutna och som fortfarande kan trigga mig. Jag blir inte längre orolig i situationer, men jag märker att jag kan bli lite stressad och har svårt att lugna ner mig efteråt eller påverkas av det när jag ska sova.

Förr i tiden skulle min reaktion vara att börja göra praktiska saker för att fly från mina minnen och min ångest. Stressa mig själv mer och mer, och så småningom bränna ut. Eller låsa in mig på en toalett och bryta ihop.
Idag är jag bättre på att lugna ner mig, för lugn är det bästa när min kropp reagerar på grund av min PTSD. Lugn för mig är inte nödvändigtvis samma sak som ”lugn” för andra. Jag finner lugn när jag till exempel arbetar praktiskt, när jag kan fördjupa mig i det jag gör.
I svåra situationer använder jag ”NU-tekniker” för att hjälpa mig själv att lugna ner mina flashbacks.
Jag kan till exempel ta av och på mina solglasögon några gånger så att min kropp känner av en annan stimulans och hindras från att bygga upp ångest. Det kan vara att stoppa tuggummi i munnen eller tvätta händerna i kallt vatten, sedan varmt och sedan kallt igen. Det här är verktyg som hjälper hjärnan att skifta fokus och hjälper mig att bryta mitt mönster och om det inte hjälper direkt säger jag till mig själv: "Okej, du behöver en paus - vad vill du göra? Ofta räcker det med att byta om till arbetskläder för att lugna ner mig, eftersom det för mig tillbaka till de goda stunderna i min farfars verkstad, där han lärde mig mycket. Andra gånger behöver jag göra något pyssligt så att min hjärna kan stänga av.
Det är mitt SPACE, och alla som lider av PTSD borde ha ett sådant.

Det är viktigt att tillåta sig själv att checka ut så att man har energi att checka in igen.

Det är viktigt att hitta ett sätt att skapa lugn och ro för sig själv. Gör något annat. Om du till exempel sätter dig ner i 10 minuter och spelar på datorn och mår bra efteråt är det en bra väg för dig, men om du inte mår bättre var det en flykt och du måste hitta en annan aktivitet som kan skapa lugn för dig.

Jag har flera andra positiva verktyg, till exempel musik och min hund. Jag har också en tatuering som symboliserar mitt tankesätt. Jag tittar på den när jag behöver påminna mig själv om att jag är på väg någonstans bra - ”The tattoo always have my back”.
Jag väljer musik beroende på om jag behöver en sorglig låt som matchar mina känslor eller en superglad låt som hjälper mig att ta mig igenom dagen. De glada låtarna för mig är Teddy's Friends och Bob Marley.
Karlo, min underbara hund, är alltid välkomnande och uppmärksam och han ser till att jag kommer ut i naturen. Allt detta är bra för mig.

Jag har blivit bättre på att ta emot vård, så även om jag vet att min mormor bara vill mitt bästa har jag ibland svårt att ta emot hennes kärlek och ännu svårare att återgälda den. Hon blir ibland upprörd över detta. Även om jag känner att jag bidrar positivt till mig själv genom att ge, måste jag hålla mig till mina egna gränser, för om jag går för fort fram bryter jag ihop. Jag börjar få kroppsångest, mardrömmar på nätterna och då finns det ingen framtid för mig. Jag lever NU och jag vill att den här stunden ska vara fin - med det jag kan också känslomässigt.

Mitt största och mest använda verktyg i min verktygslåda är positivt tänkande. Jag har gjort ett aktivt val att jag ska behandla andra människor väl, även om det är svårt, och jag ska börja ett nytt liv NU, även om det är svårt, och alla kan fatta dessa beslut om de är måna om sig själva.

Samtidigt bör du undvika att jämföra, för det är sällan bra när man har särskilda behov. Fundera istället på hur jag kan förbättra mina färdigheter så att jag klarar av situationen och var jag kan hitta inspiration för att förändra min situation. Det kan vara i form av ljudböcker, kurser eller lokala aktiviteter. När den delen är på plats kan du motivera dig själv att aktivt arbeta med de små sakerna.

Motivationen kan bara komma från dig!

De dagar då motivationen är lite svår att hitta handlar det om att bara dyka upp och vara med på dagen. Om man vet varför man gör/agerar som man gör kan man hitta energi till mycket.

Samtidigt är det viktigt att hålla saker och ting enkla! Det var en stor vändpunkt för mig när jag insåg detta.

Om du sätter upp ett mål att vara snäll mot din kropp kan de enkla sakerna vara att äta hälsosamt, dricka vatten eller träna. Om du sätter upp ett mål för dig själv att gå till gymmet två gånger i veckan och det kräver två timmars fritid för att lyckas, då har du gjort det svårt för dig själv. Börja med en yogamatta i vardagsrummet i 10 minuter om dagen och gläd dig, klappa dig själv på axeln för att du har uppnått ditt mål.

Håll det enkelt! Det är SÅ viktigt."

Majas önskan för framtiden

”Jag har inte så många vänner i min egen ålder. Jag är annorlunda, cyklar trehjuling och har inte så mycket självkänsla. Det kan vara svårt och det är okej, men jag drömmer om att människor ska se mig med nya ögon, eftersom jag flyttar år efter år. Ge mig en chans och låt mig bevisa att jag kan bli bättre”.

Maja tillägger:
”PTSD är ett tillstånd, så folk måste bara acceptera mig, inte vara rädda eller avvisande. PTSD är en gåva som har lärt mig att känna mig själv SÅ väl, jag är tacksam för de enkla sakerna och försöker bara vara riktigt nöjd med livet. Jag har fattat ett beslut om att jag ska se livet som något positivt, för det behöver jag verkligen. Det lugnar mitt nervsystem om jag kan hitta det positiva i det svåra."